Sunday, February 13, 2011

Ibland suger sjukdomen livet ur mig…

 

 

_DSC5618

 

Visst är jag en glad och sprallig tjej med massor av livs glädje men ibland äter sjukdomen upp mig inombords. Det ligger och mal i bakhuvudet för jämnan men när tröttheten eller andra ytliga saker slår kommer smärtan.

Smärtan över att inte se ut som en kvinna kan ibland vara hård. Att inte kunna sätta upp håret en Bad Hair Day eller träna utan att behöva ha huckle som tar all energi eftersom man kokar av värme.

Friheten att sätta på sig vackra kläder som inte förstörs av ett fult huckle eller att inte behöva ha ytterdörren låst för att rädslan över att någon ska komma in när jag inte har huvudbonad är berövad.

Smärtornas skepnader är många!!

Om jag bara hade fått behålla mina ögonfransar!! Såna här dagar kan jag känna mig irriterad i min ledsamhet över att han inte ens kunde bespara mig det….. 

Det var en period i somras där jag mådde riktigt bra. Jag var aktiv och hade ögonfransarna kvar. Håret tappade jag på vårkanten och kände redan då hur humöret avtog lite men ögonfransarna gör så mycket! När jag sen tappade dom i slutet av sommaren följde humöret med. ( ögonbryn har jag inte haft på 7 år)

Förra sommaren var jag till Stockholm för ögonbryn och eyeliner pigmentering och förväntningarna var enorma. Jag valde en salong som hade stora diplom i bakfickan. Bla åker hon till Hollywood och pigmenterar kändisars ögonbryn och självaste kunga familjen går hos henne. Som hemma mamma har man inte mycket pengar att röra sig med men detta betydde så mycket för mig att vi tog ett lån för att jag skulle få ett ansikte. 12500:- fick jag ge för att komma till henne och det var ett rabatterat sommar pris. Alltså dubbelt så dyrt som den lokala salongen. Jag genomled många timmar av tatuering för att det inte ville bita ordentligt men det var inte nog. Färgen försvann och jag var tvungen att åka tillbaka ( gravid). Åter igen fick jag sitta i timmar medans hon gned nålen fram och tillbaka, fram och tillbaka för att färgen skulle sitta. Ni kan tänka er hur det känns vid eyelinern. I alla fall fick dagen ett tråkigt slut som ni kan läsa om HÄR.

Saken är den att jag fick inte ens vara med att bestämma hur jag ville att dom skulle se ut. Hon bara satte igång med pigmenteringen utan att rådfråga mig först. Så idag sitter jag här med rosa, ja ni hörde rätt! Rosa ögonbryn som jag inte gillar formen på och som jag måste göra om för att få den rätta färgen och för att färgen har lossnat på eyelinern. Det är ytterligare 7500:-

Men denna gång går jag till Falun!! Har sett deras resultat och jag kan gott rekommendera dom.

Ingen märker skillnad på mig när jag jagas av Alopecian, men jag känner….  Hjärtat får en sorg och glädjen är inte densamma. Den är inte genuin.

Och det finns en till baksida. Det är ingen annan som förstår. Varken den psykiska biten eller vad den gör med vardagen. Jag säger till min man när han ser att jag sitter i tankarnas land och inte mår hundra att jag saknar mitt hår. Men hans ögon visar oförståelse. Så i ensamheten försöker jag slå bort denna onödiga smärta för saken är ju den att det inte går att göra något åt.

Och jag tycker mig leva efter det jag har men ibland önskar man. Man önskar så innerligt att sorgen ibland tar över.

Sjukdomen är psykiskt påfrestande att leva med men man får påminna sig själv om att den inte ÄR livet. Livet ÄR min familj ♥

 

Kram Erika

38 comments:

Drömmen om ett torp said...

Underbara du <3

Malin - Ebbas änglar said...

Goaste vännen.....
.....kan omöjligt veta vad du går igenom med denna sjukdom. Tycker du är så tapper som delar med dig till oss som följer dig här på bloggen♥

♥Mina största & varmaste kramar /Malin

Galleri Hönshuset said...

Ja, vad skriver man...kan inte veta men förstår dig i det du skriver.
Inte vet jag om det är någon tröst men det jag ser när jag träffar dig, som på COOP härom sistens, är ditt glada ansikte.

Glada människor, dem gillar jag =)

Ha det. Kram Pirre

Vita Falkens Lantliv said...

Lilla gumman!

Lider så med dig och tycker det låter så jobbigt psykiskt!
Du är så go och underbar, kramar dig såååååååå!!

Kram Susanne

Hanna said...

Har inga ord som kan hjälpa dig.
Men en stor Kram
till dig!
Kram
Hanna

en smula vitt said...

Skickar en hård och varm kram till dig!
Du har rätt i att ingen annan kan förstå hur du känner men du skall i alla fall veta att det finns många där ute i vårt avlånga land som finns med dig i sina tankar.
Jag förstår mycket väl att det sitter en stor del kvinnlighet i håret. Man har ju en bild framför sig där ett långt svallande hårburr fladdrar i vinden...
När min farmor i femtioårsåldern fick bröstcancer och fick ta bort båda sina bröst gick det ju att "luras" med lösa proteser i BH´n så att ingen kunde ana nå´t. Men håret är ju något som alla ser direkt.
Minns så väl då hon stod framför spegeln och grät med stora hårtussar i händerna...
Ett ledsamt minne från min uppväxt.

Sköt om dig och krama din fina familj som du har lyckan att ha i alla fall de dagar då allt känns tufft.
Kram Petra/

NICOLINAS BONING said...

Skickar en massa varma kramar till dig som orkar med att sprida sådan värme omkring dig!

Att din käre make inte förstår dig kanske har med att göra att han tycker att du är fin även utan hår...men det är bara du som vet hur ont det gör att inte vara "som alla andra".

Kramar Birgitta

Unknown said...

Rara Erika!
Vet inte vad du känner så jag ska inte skriva att jag förstår vad du går igenom. Men det jag sett av dig genom bloggen så tycker jag du är en vacker människa både på insidan och utsidan.
Sänder dig massor av styrkekramar, Ing-Britt

Carina said...

Åh Erika, om jag kunde trolla skulle jag svinga mitt spö över dig! Det är sant att man inte kan förstå, jag har (än så länge) fått behålla mitt hår men även sagt att det inte spelar nån roll om jag tappar det, bara tumören i skallen kunde försvinna, men som du säger så spelar det visst roll! Jag ska aldrig mer beklaga mig ang. mitt hår, jag har ju tjockt, självlockigt hår och har alltid önskat mig ett sånt där mjukt fint hår....men nu är det slut med det! Jag hoppas verkligen att dom i Falun kan hjälpa dig, kan man inte få pengarna tillbaka när dom gjort sånt dåligt jobb?? Du är underbar, med eller utan hår, det vet du va? Kramar Carina/Hjo
kattarsel@live.se

m i l l a h . s e said...

Fy så jobbigt, för en annan är det så självklart med hår....
Och vilken hemsk historia med din första tattuering!
Håller tummarna att du blir nöjd nu andra gången.
Kan man inte få hjälp via landstinget med kostnad för sånt?
Jag har en bekant som ska byta kön, och "hon" får ju hjälp att ta bort hårväxt....

Kram på dig!

Lisa said...

Lilla goa du, önskar jag kunde lätta din börda. Alla har vi ju nåt som betyder mycket för vår självkänsla. För dig är det håret för andra något annat. Men du är vacker som du är sant eller inte men styrka och skönhet kommer inifrån. Bamsekram från mig

Trivsamma förändringar said...

Har inte följt dig så länge men tycker du verkar vara en kanontjej!
Jag blev riktigt upprörd när jag läste hur "den proffsiga" tjejen som utförde pigmenteringen på dig behandlade dig, fy!
Förstår att vissa dagar är oerhört tunga när man lever med en sådan sjukdom. Men jag hoppas du känner dig omtyckt som du är!
Skickar en STOR styrkekram till dig!

Hem och Harmoni Marie said...

♥♥♥♥♥
Största kramen till dig min vän
Marie

Maria said...

Jag som har varit så självcentrerad och i min egen värld med mina "besvär" kommer tyvärr inte ihåg hur det var när du tappade håret första gången....men jag kommer så väl ihåg den dan jag och mamma körde in på er uppfart och där satt du ute i solen på trappen och med lilla William i knät. Du hade rakat av dig håret så pass att du och William hade samma längd, du var så söt och så sårbar där du satt<3 Jag förstår att du mår dåligt men precis som du säger så KAN jag inte förstå hur dåligt du mår. Jag säger det igen- Jag tycker du är VACKER och en underbar människa och det säger jag för att jag TYCKER det djupt i mitt hjärta. Jag tror inte Gud tar något ifrån oss men jag tror däremot att om vi är redo så ger han oss verktygen att hantera våra svåra situationer. Kanske just DU kan vara till hjälp för andra unga tjejer som ahr samma sjukdom?? Kanske just DU kan inspirera andra tack vare att du gått och går genom det här?? DU och din sjukdom kan även vara en tillgång, inte bara en belastning. Jag ÄLSKAR dig stort syster :)))

Lilla Brödhult said...

Åh Erika ingen kan nog förstå vad du genomlider som inte själv genomlider samma sjukdom....
Finner inga ord känner bara tårarna som trillar på min kind....
Stor Bamse kram till dig!!!
Kram Helene

Mitt skabbiga chica hus said...

Nu fick du mig att fälla en tår. Du underbara, starka, modiga, fantastiska, tuffa, ödmjuka, coola, vackra kvinna!

Kram till dig,
Mia

hemma hos lilla mej said...

Finner inga ord.Bara så himla fint skrivet.Du är ju bara så himla go och underbar.Sänder dej massor av varma långa kramar Rita ♥

Unknown said...

kram Erika!!
Du är en riktig kämpe!!

Grodmamman said...

Är jätte mesig med mitt hår och kan inte ens försöka förstå hur det skulle kännas om jag skulle tappa allt. Det är nog ingen som inte drabbats själv som kan förstå vad du går igenom.
Hoppas att du får hjälp med ögonbrynen och att du hittade en fin ny peruk.
Kramar

Huset på berget said...

Hej igen!
Helt rätt så kan ingen förstå hur det känns inte enns jag som själv tappat mitt hår! Men en som varit mycket till hjälp är min fantastiska frissa som hjälper mig med "mitt" hår. Hon har en ängels tålamod och många gånger har jag kommit dit och varit deppig och gått där ifrån glad efter hår provning. Jag har varit utan hår i 8år med bara ett tunnt tunnt fjun på huvudet. Håret är mycket av min kvinnlighet så jag kan lite lite förstå hur du känner. Men vad jag ser på fotot av dig så tycker jag att du är vacker som du är om det nu är någon tröst..
Stor kram
Anki

mysiga heestrand said...

Jag försöker förstå hur det känns att inte ha hår, men det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara. Jag tycker du är så tapper och underbar. Jag tycker du är så fin, med eller utan hår.
Kram Marita i Heestrand

♥ Fyra årstider said...

Erika min vän..vad ska man säga. Jag tror det är bra att du sörjer ibland, jag förstår det. Det måste både vara en saknad och en tomhet. Jag glädjer mig över att du ändå är en underbar tjej som ger mig massor av glädje och energi fast jag aldrig har träffat dig. Du är fin, för du är du!
Kram Lotta

Susannes Saker said...

Visst får man önska och även sörja:)
Skickar tårögt en varm kram till dig!

Anonymous said...

oj,oj,oj vilken kämpe du är!!!!!!!! det finns inga ord...bara hoppas du får må lite bra ibland...lider med dej. känner dej inte, klickade bara runt bland olika bloggar så vips...va jag hos dej! och du är så inspirerande och du har ett såååå fiiint hem!!! duktiga du:) kram från carina

anno 1929 said...

Åh dina ord gick rakt in i mig.
Önskar jag kunde trösta. Jag gillar din blogg för du kan prata både allvarligt och skämta hur roligt som helst. Det är befriande.
Skickar kramar i massor!
/Camilla

Inger said...

Hej Erika!
Jag brukar titta in hos dig ibland, du förmedlar så mycket glädje och inspiration genom din blogg. Men det här inlägget är något helt annat. Ett starkt inlägg, där du delar med dig av dina tankar på ett jättefint sätt. Så klart att det inte spelar någon roll att ditt hår är borta, du är samma tjej ändå ... men ändå inte ... håret är väldigt viktigt för oss tjejer. Jag själv har gott om det, ibland alldeles för mycket ... buskiga ögonbryn som skulle behöva ansas ofta men när jag läser dina ord så vill jag inte vara utan dem. Ska inte klaga över hårväxten något mer ... som sagt ett tänkvärt inlägg från dig, starkt av dig att dela med dig till oss. Jag hoppas du får må bra tillsammans med din fina familj/kram Inger

Anonymous said...

Jag kan omöjligt förstå men tycker du är fantastiskt stark!!!! Viljan och orken att varje dag se nya möjligheter.. underbart! ... och du.. du är vacker precis som du är, glöm aldrig de!

Kram A

messini design said...

Man behöver prata om sina känslor, massor av kramar från mig!

Karin said...

Hej! Hittade in på din blogg första gången idag, Vilken fin blogg och vilket underbart, avskalat inlägg! Såg bilden på dig innan jag började läsa och trodde att du hade cancer. Min dotter hade det för många år sedan och hon hade också en sådan vacker form på sitt huvud som du har! Det är inte alla som är vackra utan hår, men du är det och hon var det! Har bläddrat vidare och läst om din syster; så undebart att ha en sådan syster! har alltid önskat att jag hade en (och hon skulle i så fall naturligtvis också ha varit helt underbar) Livet är inte alltid som man skulle vilja men man får ta det som det är. Du har helt förståeligt dina svackor, men verkar vara en stark och positiv människa. Denna blogg kommer jag att återvända till. Duktig på det här med foto och inredning är du också:) Stor kram! Karin

Huset på berget said...

Hej Erika!

Mitt hårbortfall började pga sjukdom och cellgiftsbehandling. Men sedan var det kört... Jag drabbades av samma sak som du och man tror att det låg vilande i kroppen och så att säga aktiverades under mina behandlingar. Hur har det varit för dig under graviditeter osv? vet att vissa till och med kan få håret tillbaka under dessa perioder men detta har inte hänt mig och tur är väl det för då hade man blivit själa glad och sedan fallit igen när det ramlar av. En bekant till oss råkade ut för detta och mådde mycket dåligt efter och det förstår jag fullt! Jag tror du kommit ganska långt på väg när du pratar om det och jag har inga problem med detta heller. Tro det eller ej men vissa stunder kan jag till och med skratta åt det...
Ha en go dag!
Kram Anki

Ett Vitare Hem said...

Finaste du önskar att det fanns nåt som jag kunde göra, jag kan inte ens i min vildaste förstå hur du känner men få människor har den utstrålning och glädje som du förmedlar!
Önskar dig en jättefin alla hjärtansdag!
Kram/Lena

Mjuka said...

Har inga ord, men du verkar vara helt Underbar!
Kramar Malin

Pilgården-Susanne said...

Skickar en stor kraaam till dig!!
Susanne

Doppa.nu - Amanda said...

En stor och varm kram till dig! Och tack för all värme och inspiration du förmedlar.. :)

mammaxtre said...

Vad du kämpar och så stark du är. Jag skickar en styrkekram till dig via cyberrymden.

Sköt om dig.

Anonymous said...

Hej vännen! Jag ligger lite efter i läsningen...fullt upp med massor. Jag har bara en sak jag ville säga om detta inlägg. En sorg som en människa har kan aldrig försvinna. Den kan lindras eller avta möjligtvis, men den finns alltid. Oavsett vad sorgen beror på, tillåt dig själv att ha den även om ingen riktigt förstår. Var ledsen! Gråt var arg! Det lättar lite på trycket, men behöver inte betyda att det går över. Och det måste inte göra det! Kram Ninna

Anonymous said...

Ååååå Erika! Läste historien om Stockholmstrippen och FY vad ledsen jag blir! Vad finns det för klåpare?

Lider med dig. Kan inte ens föreställa mig, men hjälp va du ä stark.

Kram Linda <3

Unknown said...

Fina du. Jag googlade på vita möbler och kom in hit!
Jag har alopecia areata och har fläckvis håravfall dock väldigt lite hår kvar så nu efter 5 år med mer fläckar än hår så har jag börjat raka bort det lilla hår jag har och då sitter peruken bäst också. Jag är inte glad över att du har sjukdomen. Men det var så skönt att läsa mina egna tankar från någon annan i samma sits<3
Använder du peruk idag?