Ibland suger sjukdomen livet ur mig…

 

 

 

Visst är jag en glad och sprallig tjej med massor av livs glädje men ibland äter sjukdomen upp mig inombords. Det ligger och mal i bakhuvudet för jämnan men när tröttheten eller andra ytliga saker slår kommer smärtan.

Smärtan över att inte se ut som en kvinna kan ibland vara hård. Att inte kunna sätta upp håret en Bad Hair Day eller träna utan att behöva ha huckle som tar all energi eftersom man kokar av värme.

Friheten att sätta på sig vackra kläder som inte förstörs av ett fult huckle eller att inte behöva ha ytterdörren låst för att rädslan över att någon ska komma in när jag inte har huvudbonad är berövad.

Smärtornas skepnader är många!!

Om jag bara hade fått behålla mina ögonfransar!! Såna här dagar kan jag känna mig irriterad i min ledsamhet över att han inte ens kunde bespara mig det….. 

Det var en period i somras där jag mådde riktigt bra. Jag var aktiv och hade ögonfransarna kvar. Håret tappade jag på vårkanten och kände redan då hur humöret avtog lite men ögonfransarna gör så mycket! När jag sen tappade dom i slutet av sommaren följde humöret med. ( ögonbryn har jag inte haft på 7 år)

Förra sommaren var jag till Stockholm för ögonbryn och eyeliner pigmentering och förväntningarna var enorma. Jag valde en salong som hade stora diplom i bakfickan. Bla åker hon till Hollywood och pigmenterar kändisars ögonbryn och självaste kunga familjen går hos henne. Som hemma mamma har man inte mycket pengar att röra sig med men detta betydde så mycket för mig att vi tog ett lån för att jag skulle få ett ansikte. 12500:- fick jag ge för att komma till henne och det var ett rabatterat sommar pris. Alltså dubbelt så dyrt som den lokala salongen. Jag genomled många timmar av tatuering för att det inte ville bita ordentligt men det var inte nog. Färgen försvann och jag var tvungen att åka tillbaka ( gravid). Åter igen fick jag sitta i timmar medans hon gned nålen fram och tillbaka, fram och tillbaka för att färgen skulle sitta. Ni kan tänka er hur det känns vid eyelinern. I alla fall fick dagen ett tråkigt slut som ni kan läsa om HÄR.

Saken är den att jag fick inte ens vara med att bestämma hur jag ville att dom skulle se ut. Hon bara satte igång med pigmenteringen utan att rådfråga mig först. Så idag sitter jag här med rosa, ja ni hörde rätt! Rosa ögonbryn som jag inte gillar formen på och som jag måste göra om för att få den rätta färgen och för att färgen har lossnat på eyelinern. Det är ytterligare 7500:-

Men denna gång går jag till Falun!! Har sett deras resultat och jag kan gott rekommendera dom.

Ingen märker skillnad på mig när jag jagas av Alopecian, men jag känner….  Hjärtat får en sorg och glädjen är inte densamma. Den är inte genuin.

Och det finns en till baksida. Det är ingen annan som förstår. Varken den psykiska biten eller vad den gör med vardagen. Jag säger till min man när han ser att jag sitter i tankarnas land och inte mår hundra att jag saknar mitt hår. Men hans ögon visar oförståelse. Så i ensamheten försöker jag slå bort denna onödiga smärta för saken är ju den att det inte går att göra något åt.

Och jag tycker mig leva efter det jag har men ibland önskar man. Man önskar så innerligt att sorgen ibland tar över.

Sjukdomen är psykiskt påfrestande att leva med men man får påminna sig själv om att den inte ÄR livet. Livet ÄR min familj ♥

 

Kram Erika