Im a strong women!

 

 

Men nu har krafterna tagit slut…..

Jag är en stark person men vi har varit med om mycket de senaste 11 åren. Jag hade tänkt berätta om det men jag väljer att spara vissa delar inom familjen. Är det något jag lärt mig är det att folk kan ta vad som helst och använda det emot dig… Vissa hittar alltid en väg att smutskasta, tyvärr.
Jag kan se ett par som får sig en kick av att se mig rasa.“Den alltid så glade & energiska Erika var inte så bra ändå….”
Så jag tar det i stora drag bara.

För 4 år sedan sökte jag ett jobb där chefen för det nya jobbet ifrågasatte med stark ton om jag verkligen skulle jobba heltid med 4 små barn. 
Just då fattade jag inte varför man inte skulle kunna men idag förstår jag hans oro.
Fattigt med sömn i 11 år, i perioder nästintill obefintlig. William sov ytterst lite första 3 åren. Han sov ungefär 20 min under dagen (ett par ggr), somnade mellan 22-23 på kvällen för att sen vakna varannan timme & slutligen vakna för dagen kl 4 på morgonen. Mitt i detta jobbade jag full skiftgång (5-skift). Jag gick ofta på förmiddagsskiften med en timmes sömn och efter nätterna somnade jag runt 8 och vaknade 10:30. När William var 2,5 kom Nicodemus och han var sjuk jämt! En vecka gammal fick han lunginflammation och vi blev inlagda en vecka. Sen åkte vi in och ut under det första året…..
Det rullade på med Paloma och Noel och på 6 år hade vi 4 barn. Varje graviditet har varit otroligt tunga men jag ÄLSKAR min stora familj.

Vi hade flera blöjbarn samtidigt och med många barn kommer också många sjuktillfällen. Vi har varit otroligt drabbade under många år. Ett år tog den ena magsjukan över efter den andra i månader… Det var fruktansvärt. Jag har varit höggravid med magsjuka, influensa, u name it. Hostade av ett revben höggravid med Paloma.
Paloma och Noel ville inte ta bröstet så jag pumpade helt i 4 månader med båda för att ge dom bästa skyddet mot allergi. 3 ungar ensam hemma och fick lov att pumpa varje timme eftersom mjölk mängden var så dålig.

Vi har sällan barnvakt och barnen har varit med oss under alla våra renoveringar. Renovera, torka skit, laga mat, leka…….. Och samtidigt har vi varit extremt noga med mattider etc pga av att William krävt det sen start.
Min personlighet gör att jag vill vara igång hela tiden. Att bara vara gör mig stressad så både kropp & knopp är i farten hela tiden. Tankarna går på fullvarv non stop.
Jag går på adhd utredning så vi får se om det kan vara nån bokstav som ställer till det. (William går också på utredning)
Jag och M har inte haft “egentid” på 12 år, förutom den dagen vi åkte till Ikea i Västerås över dagen typ.

Vi jobbar båda heltid och det har varit många svängar med varsel på jobbet vilket har gjort att jag gått med ständig oro under en längre tid.
Jag älskar mitt jobb och eftersom jag har den personlighet jag har mår jag bäst om jag har mycket att göra hela tiden, även på jobbet.

*Det finns saker jag utelämnat här och som ingen annan än jag och mina närmaste har med att göra men som har påverkan*

*******************

Utbränd

För 2 år sedan började symptomen som jag så länge ignorerat.
Kraftiga yrselanfall där hela omgivningen snurrade och känselbortfall. De första proverna på vc togs men inget visades. 
Så fortsatte det och känselbortfallen blev allt värre. Ibland hade jag svårt att hålla i pennan på jobbet och det visade sig även i ben och armar. Kroppen blev stelare & stelare, trött och orkeslös. Jag hade svårt att koncentrera mig…
Jag trodde det kunde vara MS eller reumatiskt eftersom det ligger nära i familjen och ännu fler prover togs.
Sommaren kom och jag skulle börja motionera (gå) som jag gör varje vår men jag fick inte med mig kroppen(!). 
Vikten började öka och jag trodde det berodde på min medicin, vilket jag förstår idag att det inte gör. Jag har lagt på mig 20kg på kort tid. I vanliga fall brukar jag rasa i vikt när jag lägger om kosten men inget hände. Personer runt om ville få det till att jag började nå en ålder där man inte har samma förbränning som jag haft men jag känner min kropp och jag visste att någonting var fel. 
Tiden gick och jag kände mig tröttare och tröttare…svagare och svagare…. Fler prover togs.

I vintras somnade jag där jag satt och hade svårt att orka ta mig uppför trappen till sängen. Jag sov, sov & sov vilket jag aldrig gjort men blev inte piggare….bara sämre.
Min energi räckte till på jobbet men jag hade/har inget kvar till min familj. Enkla vardags  sysslor känns jobbiga. borsta tänderna på barnen ku vara en kamp mot mig själv. Armarna orkar knappt lyfta sig själva och benen bär inte.

Under de sista åren har jag inte ens haft orken att träffa mina vänner…. :(

I vanliga fall blir jag uppåt om jag dricker alkohol (understryker att jag sällan dricker) men nu blir det än värre efter ett glas.

Semestern var mer än efterlängtad i år och förhoppningen var att jag skulle vila upp mig och få energi till hösten, men så blev det inte. Istället blev det vändpunkten.
Jag brakade ihop totalt!
Läkarnas ord om att jag skulle vara utmattad, utbränd börjad få fäste. Det var dags att dra undan skygglapparna.

Jag är en stark, energisk tjej  med stor livsglädje och hade aldrig trott att detta skulle kunna hända MIG. Är fortfarande i processen att förstå. Kan inte riktigt säga orden högt utan att rysa av skam och förtvivlan.
Jag är en envis jävel men jag har kapitulerat. Kapitulerat till kraftlösheten.
Orkar inte staka mig igenom varenda dag längre.
Bara för att vara så förbannat duktig. Inte gentemot andra utan mot mig själv. Jag ställer höga krav på mig själv och kommer säkerligen i den här processen lära mig att se mig själv med mer förlåtelse.

I fredags var jag hos företagsläkaren och han sjukskrev mig året ut. Jag föll i tårar men efter 2 timmars samtal förstår jag att jag måste lyssna på vad han säger och ge mig tiden att bli frisk.

Jag har dagar, timmar som är bättre än andra. Jag är fortfarande Erika med det glada humöret för dig jag möter på gatan.
Att vara utmattad/utbränd betyder inte att man måste se handikappad ut eller ligga till sängs dagarna i ända.
Säger detta så slipper ni undra om ni ser mig handla på Ica eller vara i lekparken med mina barn. Utbrändhet syns inte och ingen ser hur jag kämpar med mig själv för att orka!

Jag vill inte ha ömkan. Jag kommer följa min KBT psykologs råd och uppgifter när det väl kommer och jobba så hårt jag kan för att komma tillbaka starkare och visare.
Jag tror inte på att gå hemma för länge. För min del skulle det göra mig ännu sämre så jag hoppas tiden ska räcka för mig så jag kan gå tillbaka till mitt jobb och skrattet vi har kollegor mellan. Orka träffa mina vänner & framför allt, orka vara mamma/maka, Erika!

Jag hoppas att sjukgymnasten ska kunna ge mig hjälpmedel att stärka min rygg så jag slipper smärtan i den och resten av kroppen.
Jag orkar inte gå power walks men det var viktigt att komma ut på en lätt promenad en halvtimme/dag så det ska jag ta tag i.
Alla ggr jag försökt att ta upp träningen med eller utan PT och förlorat mot min vilja genom att knappt orka lyfta kettlebellen. Fruktansvärt nedslående men idag förstår jag varför….

Jag börjar en ny period av mitt liv. Jag avslutar kampen mot mig själv och påbörjar läkningen.

Jag ska tillbaka!

PS: Jag vill inte få mig att framstå som duktig eller som idiot. Vill bara visa en del av varför jag mår som jag gör.
Att vi valt att skaffa många barn trots svårigheter är att vi tog oss igenom dom. Det är nu det  kommer ikapp.