Wednesday, December 29, 2010

Ett känslosamt möte med mitt förflutna…

 

 

_MG_8027

 

Kan du se dig själv i spegeln och veta att du aldrig gjort någon illa? Tror inte många av oss kan…

När jag var ung blev jag mobbad. Mobbad av mina skid “kamrater”.

För er nya läsare åkte jag utför från det jag var 6 tom 17½ år. Min skidåkning gick bra. Vann USM och hade A kontrakt hos Rossignol. Dvs att dom sponsrade med all utrustning. Skidhögskolan var 5min ifrån att hämta mig till ytterligare ett läger i Norge då jag abrupt bestämde mig för att lägga av. Men av andra anledningar än det jag tar upp idag!

Vintertid var det träning i backen 3ggr/veckan. Styrketräning och tävling varje helg. Andra årstiderna var det barmark och läger som gällde, både på Svensk och Norsk mark.

Som ni förstår tillbringade man mycket tid med sina skidkamrater. Vilket kunde vara både ledsamt och plågsamt för min del. Jag var väldigt blyg och hade inte utseendet på min sida vilket dom snabbt vände till sin fördel…

Vi skulle alla turas om att samåka i liften men det var synbart att ingen ville åka med mig. Inte roligt för en osäker liten tjej (!) Det fanns en tjej som jag hade som var ett år yngre än mig vilket säkerligen var min räddning. Men! Det var inte en av tjejerna i min grupp….. Allt tissel och tassel, fnittrande bakom min rygg och den isiga utfrysningen fick sin topp på ett läger uppe i Sälen.

Alla tjejerna gick alltid till affären eller var på andra roliga upptåg men aldrig att dom frågade om jag ville med. Eller ja… Det fanns även där en tjej som försökte vara snäll mot mig men det kan inte ha varit lätt för henne. Hon ville inte se mig vara utanför men samtidigt var dom en sammansvetsad grupp där hon stod ensam om att bry sig om lilla mig. Så ni förstår hennes dilemma…Jag är henne evigt tacksam.

Denna dag började med att dom gjorde narr av mina svar på deras lumpna frågor. Allt var en konspiration för att få mig på fall så fnisset över mig kunde skvala.

Alla hade duschat och det var min tur. När jag var klar började det!  Några tjejer kom in i badrummet där jag stod framför spegeln och kammade mitt hår. Böjde sig framför mig och började tala om för mig hur illa mitt hår såg ut.

Jag kände redan där att tårarna ville fram. Kände mig kränkt, sårad och väldigt ensam.  När jag kom ut ur badrummet samlade dom sig alla runt mig och började sniffa på/runt mig. Kommentarerna haglade….

Men! Vad är det som luktar så illa? -fortsatt av sniffande runt och på mig

Det är ju du som luktar! Hur kan du lukta så illa när du precis har duschat?? Det luktar skit!  Och så där höll det på.

Nedvärderingen hade nu nått sin topp och jag började gråta. Mitt bland dom allihop stod jag nu med tårarna rullandes ner för mina kinder. Nu ville jag bara hem(!) Jag ringde mamma och pappa och bad gråtandes om att få komma hem. En stund senare satt jag i en bil hemåt..

Tränaren hade haft ett samtal med tjejerna och inga grövre incidenter uppdagades.

Men såren i min själ………. Dom satt djupt. Jag klev inte ur denna upplevelse starkare. Utan denna upplevelse  formade58888888886+

mig till den jag var under en lång tid.

Jag tycker det är viktigt att vi pratar om mobbing med våra barn. Och gärna från tidig ålder. Lära dom att människan dom retar har känslor.

  • Att det är fel att vara taskig mot andra.
  • Att det är rätt att stå emot andra som retas.
  • Att dom alltid kan berätta hemma om någon varit taskig emot dom eller sagt något för dom kränkande.Det är inte andra runt som kan avgöra vad som är sårande/kränkande. Det handlar om vad personen i fråga känner i sitt hjärta.
  • Att få det mobbade barnet att förstå att det inte är deras fel. För hur man än ser ut, pratar eller för sig har ingen annan rätt att sätta sig över någon annan!

Var uppmärksam på hur era barn mår.  Och en liten känsla för dig, kan vara en stor för våra barn.

I många år inväntade jag ett tillfälle att få slå tillbaka. Men med åldern kommer visdomen.  Jag tror på att vad man ger är vad man får.

Men försök ta det ur era egna barn. I vissa fall kan det ödelägga en annans liv.

Ta hand om varandra och ge varandra en kram!

 

Tillägg: Ser att många menar att det kunde ha med avundsjuka pga av min åkning att göra men personerna ifråga var själva duktiga åkare..

34 comments:

♥ Fyra årstider said...

Min älskade Erika..vilken fruktansvärd upplevelse. Barn kan vara grymma.jag förstår att det satt dina spår. Nu är du vuxen nog att veta att vara värd något och att vara någon har inget med hår eller utseende att göra. jag har liksom aldrig varit smal som många av mina kompisar.

Det viktiga är att hitta trygghet att veta att jag är bra som jag är..jag är något och jag bryry mig inte om vad andra tycker.

Kram Lotta

Maria said...

Alla är vi olika men alla är vi ju människor och ska bli respekterade. Jättebra att du vågar öppna dig kära syster och jag är glad att du trots många svårigheter har tagit ett steg i taget:) Massa kramar sis

Vita rosor och förgätmigej said...

Fy så hemskt! Det är ett under att du är där du är idag gumman... Du inspirerar och ger en annan dimension till hela bloggvärlden. Visste du att din blogg var den första jag började följa redan innan jag hade en egen blogg? Dina inlägg är en härlig blandning av humor och tänkvärda ord. Extra allt kan man säga! ;0)

Varm kram/ Anna

Ullis/Leva på landet said...

Vad du har fått vara med om, och så säger man att idrott är bra. Vet av egen erfarenhet hur det känns, men blev utsatt för det i skolan. Var precis som du en tyst och osäker tjej jag också. I mitt fall blev nog idrotten min räddning där jag kunde hitta kompisar som såg mig för den jag är. Barn kan vara fruktansvärda och jag kan inte förstå hur vuxna som ser sådant kan strunta i det, för det händer tyvärr allt för ofta.

Sköt om dig gumman! Härligt att se vilken styrka du har idag.
Kramar Ullis

Dalafrun said...

Men älskade vän,hade ingen aning om va du gått igenom!!
De är helt otroligt hur människor kan behandla andra å då händer de tyvärr allt för ofta hos tjejer =(
Trots allt som hänt så har du kommit ur de som en helt underbar människa å vän,men du har helt rätt i att de inte är OK att hålla på så å att man ska börja prata me barnen i ung ålder.
Glöm inte att du förgyller sååå många liv me bara din närvaro å mitt är definitivt ett =)

Puss å Kram på dej min kära vän

Viveka i Bläckhornet said...

Men åhhh Erika!
Du är verkligen en förebild för oss människor!
Jag beundrar dig enormt för ditt mod och vishet. Att du vågat lyfta fram ämnen som för de flesta är både tabu och känsliga.
Idag tar du locket av ett ämne som är jätteviktigt att vi uppmärksammar. Jag förstår att det kan sätta djupa sår i själen på den som blir drabbad. Precis som du skriver så tror nog den drabbade att mobbningen beror på han/hon själv. Fast vi vet att det oftast är mobbaren som bär problemet.
När jag gick mellanstadiet så fanns det två (poulära) killar i vår klass som började med en mobbing mot en kille i vår klass. Alla tyckte nog att det inte var så farligt eller stort. Jag vet idag inte varför det hela började men vid ett par tillfällen så sa jag iallafall ifrån. Tänkte inte mer på det. Men vid ett senare föräldramöte så hade hans mamma pratat med min och mamma och berättat att Mikael som den drabbade heter sagt att han var så tacksam för att jag stod upp för honom.Jag tyckte inte alls att jag gjort nåt särskilt. Förstod nog inte ens hur mobbad han egentligen kände sig heller. Men jag har ofta tänkt på detta senare och undrat hur han mår. Han kom dock inte på vår klassträff som vuxna...

Kram på dig du fina <3
Viveka

MonaA said...

Kära fina Erika, vilken hemsk upplevelse du berättar om! INGEN får bli behandlad på det viset! Jag mår illa av att höra hur elaka människor kan vara mot varandra, det är vidrigt!

Tack för dina tänkvärda ord, och tack för din blogg! Du är klok, du är vacker, och du skriver fantastiskt bra (och många gånger roligt så jag måste skratta högt :-)).

Ta hand om dig och dina kära!

Stor kram från
Mona

Photo by Maria said...

Usch vad jobbigt.. Jag blev lite retad i skolan men jag var stark nog att konfrontera så det avtog relativt snabbt, var ju inte kul för dem då.. men jag förstår att inte alla orkar eller kan.. Barn kan vara grymma så även vuxna i vissa fall..
Du har nog stärkts i allt detta men det är det ju inte alla som gör heller och det är ju inte så här man vill vill stärkas..

Ha nu en fin dag..

Kram Mia

HOUSE OF SVEA said...

Åh, jag blir alldeles tårögd. Måste vara fruktansvärt...

Otroligt viktigt att detta ämne ständigt diskuteras, människan är inte alltid snäll och det gör ont i hjärtat när jag hör din berättelse. Inte nog viktigt att föräldrar, lärare, tränare etc. är lyhörda och verkligen tar varje situation, liten som stor, där mobbing verkar förekomma på stort allvar och att vi som medmänniskor ställer upp för varandra.

Modig är du som tar upp och berättar om detta fruktansvärda.

Varma Kramar!!

Trivsamma förändringar said...

Vilket bra inlägg du skrivit! Det lyfter verkligen fram ett ämne som är det absolut största problemet vi har. Jag förstår inte att vi människor kan komma på tanken att vara så elaka mot varandra. Men i grund och botten brukar det ju grunda sig i osäkerhet och avundsjuka hos mobbarna, de kände sig kanske hotade utav din framgång på skidorna. Vi som är vuxna måste som du skriver, hjälpa våra barn till att förstå att mobbning är hemskt och sårar även fast det inte alltid syns, och att alla vinner på om man är snälla och hjälpsamma mot varandra! Trots att det satt sina spår hos dig, så kan jag nog säga att jag tror du är en starkare och bättre människa än vad tjejerna som mobbade dig är. Vi får hoppas att de ångrar vad de gjort och att de har slutat med dumheterna nu i vuxen ålder, för det förekommer ju faktiskt mobbning även i vuxen ålder!
Kram Maria

Tjohalia said...

Kram, kram.. Ingen förtjänar att uppleva det så. Det är bra att ta upp mobbningen, det förekommer tyvärr också bland vuxna. Förra året kom Cornelia hem ledsen. Hon hade blivit nedtryckt i snön av en yngre pojke som är mycket stark. Hon hade sagt till fröken, men inget hände. Så jag blev fy förbannad och följde med henne dit och där reagerade jag på frökens beetende. Hon skällde på pojken och frågade massor utan pojkens föräldrar var med, så jag bestämde att vara snäll mot honom och kom överens med honom. Efteråt blev han alltid snäll mot Cornelia, men inte mot andra. Synd..
Kraam

re.do said...

Känner igen mycket... Usch så fruktansvärt! Hatar allt som har med skitsnack att göra, men det betyder ju inte att jag drar till med det heller då och då. Tyvärr! JAG trodde att ALLT skulle ändras när jag blev äldre... Att ingen skulle känna sig utfryst eller mobbad. De äldre ansåg jag ju skulle vara klokare. Men ack så fel jag hade! Nu står man här, gråten i halsen varje gång jag åker till mitt arbete och mina såkallade arbetskompisar. Fy f-n! Själv har jag mina drömmar som jag vet att jag aldrig kan åstadkomma p.g.a. fel läge av mitt boende, att jag inte är nog snygg och social, inget jag gör är nog bra, och ingenting som jag åstadkommer är nog bra. Usch usch, men men... det är väl bara att stå ut till jag blir pensionär, det är ju "bara" 33 år kvar... Kram på dig och tack för en underbar blogg!

Olivia said...

HEJ!

Hittade in hit idag och att läsa denna tragiska text får hakan att darra. Fy vad hemskt! Att man kan göra så. Förmodligen var dom bara avundsjuka på din åkning... men fy! Åh, nää du... mobbning är inte okej!

Någonting som kanske är skönt för dig att höra är att min mamma iallafall har tagit tag i snacket... jag har lärt mig från första stund. Och jag känner redan att det format mig till en bättre människa, trots att jag bara är 13.

Jag tror att du och min mamma är rätt så lika i snällhet och sånt..fniss*

~♥~

Förresten så hittade jag ju in till din blogg idag och jag vill bara få med i denna långa kommentar att jag verkligen gillar det jag ser! Keep it upp girl! You are a real ROLEMODEL for me and for soooo many else.

KRAMAR I MASSOR // OLIVIA

Jenny said...

Hej Erika!
Usch, blev så berörd när jag läste ditt inlägg,tack för att du berättade. De nedriga mobbarna var säkert avundsjuka på att du var så duktig på skidåkningen.
Jag hoppas att de skäms över vad de gjort nu när de är vuxna och inser hur mycket de förstörde för dig.

Stor kram och god fortsättning!

Kram Jenny

Oj, höll på att glömma, vad kul att det ska bli reportage från ert fina hem!:)

Vardag och flärd said...

Jag grät när jag läste vad du skrev, det finns så mycket grymhet och vi måste prata med våra barn om detta mycket och ofta. Säkert har jag själv inte alltid varit så snäll mot mina kamrater och vill i så fall skylla det på oförstånd. Barn kan vara så elaka utan att förstå hur mycket det sårar om det inte finns någon som pratar med dem om detta.
Kramar i massor och god fortsättning! Eva

House of Fiddeli said...

Halkade in på din blogg idag, fy vad hemskt att läsa sin berättelse:( Men det värsta man kan göra är att blunda för mobbing...

Stor kram och ett riktigt gott nytt år till dig och din familj!

Lina

Lycka är ~ Onnea on said...

Vet precis hur du menar, det sitter i hela livet.fast det ljusnar ut och man minns det bara då och då.
men ibland funderar man ju nog på varför endel ska bli utsatta för såna grymma saker som mobbning.
~marita~

Lantligt i smultronbacken said...

Vilken hemsk upplevelse i dina yngre år och som har satt sina spår. Dock tror jag att detta för något positivt med sig som du kan smitta av dig till dina barn. Sen brukar det vara så att det är mobbarna som tillslut mår sämst och man kan då hoppas att de lär ut annorlunda i sin tur.

Kram Teres

Carina said...

Men Erika vad ledsen jag blir och ARG! Jag har ju 2 söner och min äldsta kille blev hotad till livet och nästan strypt när han var 7 år, den som gjorde detta var.....hör och häpna 8 år! Detta hände på fritids efter skoldagen och efter denna händelse tog vi ur båda våra killar från fritids. Personalen tyckte att vår familj skulle gå i samtalsterapi??? Det var ju så synd om den andra pojken som gjorde detta sa dom, han hade det trassligt hemma, men va fan det ska väl inte vår kille drabbas av? Det tog flera månader innan vår son blev sig själv igen.
Jag hoppas och tror att våra söner är bra kompisar och inte är elaka mot andra, nu är ju våra killar vuxna, 22 och 23 år men man ska alltid behandla andra som man själv vill bli behandlad. Massor av varma kramar till dig och din familj!/ Carina i Hjo
kattarsel@live.se

Björn Hultman said...

Det är enormt viktigt att vi pratar om mobbning inför varandra. Att vi dessutom får mer kunskap inom området förebygger en hel del. På min blogg kan nu finna mer kunskap, då jag föreläser om ämnet.

Emelie said...

Heej kära du! Hade jag inte varit så jäkla förkyld så hade jag kommit över o kramat om dig!!!

Unknown said...

Det är verkligen skrämmande att barn kan vara så utstuderat ELAKA. Starkt av dig vännen att du delar med dig.

Här kommer en stor varm kram från mig.

Passar även på att önska
GOTT NYTT ÅR!

♥Malin

Vita Falkens Lantliv said...

Men gumman! Fy fan vad vidrigt! Så jäkla hemskt det är med denna mobbningen:( Men du är stark som en oxe, så duktig och tänk vad du blivit:))))

Puss och kram vännen!
Susanne

Therese♥ said...

Stor kram till dej

AnnaHelena said...

Tråkigt att höra. Du verkar ha blivit en stark och trygg kvinna trots dina upplevelser som barn, men det sorgliga är ju att själva barndomen får man aldrig tillbaka. Och den vill man ju ska få vara en bra barndom för alla! Kram!

// AH

Galleri Hönshuset said...

Hej på dig

Såna här saker är så tråkiga, så tråkiga.
Bra att du tog upp det tycker jag.

Önskar dig en underbar start på det nya året.
Puss o Kram //Pirre

Malin said...

Hej Erika! Måste bara börja med och berömma dig för din öppenhet i din blogg, så inspirerande och bra blogg :) Tänkte själv vara öppen och berätta om vad våran familj blivit utsatta för.

Vill bara säga att det är inte bara barn som kan vara jävliga mot varandra och mobbas. Ibland finns det tyvärr vuxna som kan mobba barn också. Men hoppas att det är sällsynt! Det har tyvärr jag och min man fått erfara, då vi sa upp dagmamman efter flytt till hus och tänkte att nu ska grabbarna våra få börja på dagis. För våran äldsta grabb var detta en stor grej och han trivdes som fisken i vattnet från dag ett ( han gick inte på samma dagis som lillebror)....men för våran minsta grabb började ett år av för oss och han ett helvete. Vi la korten på bordet direkt för personalen på dagiset och berättade att han var lite sen i utvecklingen med sitt tal. Och skulle det behövas resurser så hade dagiset min och mannens ord på att det var okej. För vem vill inte sitt barns bästa?
En dag när jag kom till dagiset och hämtadde våran kille så satt han i en soffa och bara grät och skakade som ett asplöv. Då hade han frågat en av dagispersonalen när mamma eller pappa skulle komma. Då hade E bara sagt... Nu räcker det med ditt tjat hör du det? de börjar blöda i mina öron av ditt tjat hela dagarna.
Samma sak säger E till mig när jag är på utvecklingssamtal på dagiset. Att han är då en tjatig kille, du må tro att det kan blöda i våra öron av hans tjat när ni kommer och hämtar han m.m m.m. För att våra öron inte ska bli sönderblöda och att eran son inte ska behöva vara här hela dagarna, så undrar jag om de inte är dags att gå ner i tjänstgöring och vara hemma lite mer och lära eran son att prata bättre. Jag vart SÅÅÅ jävla arg och förbannad rent ut sagt, så jag ringde högsta chefen och en stor utredning blev det. Chefen kunde tyvärr inte omplacera våran kille eller hjälpa oss för tillfälle. Men efter ca 3 månader fick vi besked om att våran kille skulle få byta dagis efter våran semester. Så dom sista månaderna han skulle vara på dagis så fick vi släktingar, vänner, grannar m.m. att vara barnvakt och hjälpa oss. Så vi slapp ha våran älskade grabb på dagiset mer.

Idag 4 år senare efter den hemska dagis historian, visade de sig att problemet med hans tal var ett för kort tungband, som gjorde att han inte kunde säga R och L riktigt. Men nu är han opererad för det och läkarna klippte tungbandet. Så nu har vi en kille med en rejäl KIZZ tunga i hemmet :) och en 6-åring med ett STORT självförtroende och självkänsla igen.

vita hjärtan på tråd said...

Ja det är så tragiskt och hemskt. Det kan verkligen förstöra så mycket! Och som barn är man ju så liten mot den stora världen! Ja detta är verkligen ett viktigt ämne att ta upp med sina barn. Vet själv hur det är att kännas sig utfryst då jag som liten spelade i ett tjej fotbollslag. Har varit grymt rädd att samma sak ska hända mina barn. Peppar peppar!!

Och till dig Malin... din berättelse berörde verkligen. Ja tänk att vuxna kan mobba barn, så fruktansvärt grymt!! Blir så ARG när jag tänker på det! Skönt att det slutade bra i allafall!

och till dig Erika... håller med att du är så klok och vacker och modig som tar upp detta. Dina inlägg är helt outstanding!


Åhh va kul att ditt finfina hem kommer att bli repotage! Vilket spännande år du har framför dig!

Gott nytt år!

Kram Linda

Madame Morell said...

Kram på dig. Tänkvärda ord,,,
Jessika

Ett Vitare Hem said...

Jag vet vad du pratar om upplevde det själv fast i skolan, tyvärr råkade min fine son också ut för detta, det har gjort så ont, så ont....
Kram/Lena

Renoveringsdags said...

Ville bara säga Gott Nytt år! Nytt år nya möjligheter! KRAMIZ

Anonymous said...

Hej...
Det gör så ont att läsa dina rader...tyvärr är jag en av dom som mobbade andra när jag var yngre och det är något jag idag ångrar så innerligt..Vet inte ens varför man gjorde vissa elaka saker...dom hade inget gjort.
Dom elaka saker man sagt & gjort följer en livet igenom..önskar man hade det ogjort. Men på något sätt förtjänar jag ju ångesten , och på något sätt hoppas jag dina elaka mobbare från förr läser detta du skrivit och mår uselt.
Man kan förlåta, men glömma gör nog ingen..

Men det känns fint att se att Du har lagt det bakom och är en så fin tjej och duktig på det du gör och Du inspirerar många <3 Du ger hopp...

Det vita dårhuset said...

Anonym:
Tack snälla för din fina kommentar!

Och till dig Malin:
Jag blev väldigt känslosam när jag läste vad du gått igenom med pojken! Inte bara ledsamhet utan ilska och illa mående för hur utbildade människor kan hålla på utan anmärkning. Tycker det gick väldigt snett till!Hade det varit rätt ställt på det dagiset hade pedagoden i fråga fått en varning och en omplasering. Inte din son!! Hade detta hänt mig hade jag gjort en anmälan mot daghemmet och gått raka vägen till pressen!!
Men tur som haver har han haft dig som älskande, förstående mamma. DET kommer han aldrig glömma!!
tack för att du delar med dig av dina motgångar. Ju mer vi pratar om orättvisor desto lättare att göra något åt....

Kram till er tjejer

Anonymous said...

älskade vännen......vilka idioter!!! hoppas dom sover dåligt på nätterna.....

många varma kramizar från din vän som har varit utan dator allt för länge...;)