Heej på er denna Torsdags kväll!
När våran äldsta son var 3 år uppmärksammade en dagis fröken det vi sett sedan bebis tid. Hans koncentrations svårigheter, “oförmågan” att leka med andra barn och hans enorma svårigheter att sitta still var ett faktum och resurs drogs in som hjälp. Det var en hjälp både dagis och vi behövde för att kunna hjälpa William på bästa sätt.
Ett helt dagis blev omstrukturerat pga detta (men gynnade självklart alla dagisbarn!). Ett bemötande på golvnivå vid avlämning av dagispersonalen var ett måste. Bilder på vad som komma skall kom fram och dom blev indelade i mindre grupper mm mm.
Dom tog in en extra personal som skulle assistera W i väntan på en utbildad pedagog assistent från resurs.
Deras mål var att få William att sitta still i 5min! Få bättre självförtroende och “lära” han att leka på ett icke destruktivt sätt..Samt förbättra hans förmåga att koncentrera sig. Vi fick många tips och råd med oss hem som vi kommer ha nytta av lång tid framöver.
William har sedan bebis varit enormt beroende av rutiner vilket vi har haft sedan han var ca 1 år . Gick det 20-30 min över på mattiden var det helkört! Så rutiner som var nyckelordet i resurs “plan” fanns redan hemma hos oss. Fast nu fick vi också lära oss att tala om i början på morgonen hur hela dagen skulle läggas upp och då gärna med bilder. Och att 5 min före tala om för honom vad som skulle ske.
Många höjde på ögonbrynen när jag hängde ett schema på kylskåpet över hur dagarna skulle se ut. Mat, mellanmål, lektid, tv osv var schemalagt för att underlätta för både oss och William.
Under de första 3 åren fick folk ofta gå härifrån när maten kom på bordet för han klarade inte av att äta med andra i närheten. (blev stirrig och överaktiv)
Inte heller klarade han av besök. Inte ens av moster som var här var och varannan dag! Så fort det kom någon innanför dörren blev det kaos i huvudet på honom. Han visste bara inte var han skulle göra av sina känslor….
Det var inte roligt att hälsa på hemma hos någon annan barnfamilj med honom som liten för det slutade alltid med att han gjorde andra illa och hade sönder deras byggen. Till saken hör att han var EXTREMT stark som liten! Nästan till otäckt.
Lika så var det om något barn kom hem till oss. Hans oförmåga att hantera sina känslor gjorde att han blev högljud, hyper aktiv och bara slog och kastade sönder alla leksaker i rummet. Spelade ingen roll vad jag gjorde. Det gick inte att “få ner honom på jorden” .
Vid 4 års ålder var vi hos en barn psykolog och gjorde ett ADHD test. ALDRIG har ungen setat så still och koncentrerat sig! ;) Tur som var känner psykologen oss väl *ler*. Hans lugna sätt gjorde att psykologen inte trodde att han hade ADHD men samtidigt var det för tidigt att säga. Bara 4 år gammal…. Psykologen hade funderingar på om hans sätt att vara kunde bero på att han i stort sett levde som blind de första 2 åren. William hade –10 Närsynthet på båda ögonen och -4½ i brytningsfel så innan han fick glasögonen vid 2 års ålder har han bara sett skuggor. (Idag har han -7½) En månad är som ett helt år i utvecklingen för de små så ni kan tänka er vad William missade….
(Det här som står skrivet här är bara en liten del av hur vardagen såg ut)
Nu har William växt på sig och det har blivit mycket bättre!! Någon som träffar William bara så där ser inte att han har några problem men jag som mamma ser!
Han har fortfarande lågt självförtroende vilket visar sig i sitt sociala spel och han har svårt att sitta still och koncentrera sig i skolan. Det är därför jag ville prova mjölkfritt. Han äter EYE Q vilket har BEVISAT god effekt på barn med ADHD, koncentrationssvårigheter mm.
Sen är han är väldigt känslig för socker. Som liten reagerade han starkt på blodpudding tom pga dess innehåll av socker. Så egentligen borde vi utesluta det från hans kost men där har jag verkligen misslyckats.
Men nu har vi börjat äta nyttigare och jag kommer även att ta bort allt vad godis/fikabröd heter en tid här hemma nu och se vad resultatet blir. Det finns faktiskt andra alternativ att ge barnen än sockerhaltiga godsaker eller färgämnen upp över öronen.
Det som är svårt är skolan då det bakas och fikas om vartannat! Ska jag neka honom att fika som dom andra?!
KOM IHÅG att natriumglutamat E621 är det värsta du kan ge ditt barn. Speciellt då om dom har “svårigheter”!
*****************
Och jag då…..
Jag känner igen mig såå i William då jag växt upp med samma svårigheter som han. Hans personlighet och sätt att vara/reagera är mig upp i dan :)
Praktiskt sitter det med en gång men när det kommer till det teoretiska….. Att läsa en bok finns inte i min värld! När jag läser en sida vare sig det är ur tidningen/ en bok eller bara ett papper från skolan kommer jag inte ihåg hälften för allt myller i skallen. Jätte jobbigt när man som jag skulle velat utbilda mig!
Sen är det allt detta omkring. Jag är pedant men inte ordningssam. Glömmer tider, glömmer vad folk har sagt, glömmer vad jag lagt saker osv. Ett litet inre kaos kan man säga *fniss*. Yrsel brukar mina vänner kalla mig och det är jag absolut ;)
Under min depression ville ett flertal psykologer/överläkare att jag skulle göra ett ADHD test för alla symtom finns där men jag har inte vågat. Jag vet nog innerst inne att jag har ett par bokstäver eller 2 men tänk om det inte är så! Då är jag bara korkad!
Så nu förstår ni varför det händer saker här hemma hela tiden. Och fort går det :))
Varför berättar jag då detta?
Joo. För jag hoppas kunna hjälpa andra som känner likadant genom att vara öppen med mina vägbulor i livet!
Alla bär vi på en ryggsäck. Det är bara innehållet som varierar..
Ta hand om er i helgen och ha det roligt. Kramar Erika
36 comments:
Jättefint att du delar!
Kram,
Emma
Bästa Erika!
Nu fick jag en klump i halsen igen...precis som när jag hörde din intervju på radion.
Förutom att du är snygg,rolig,duktig och klok så är du även fascinerande som vågar trotsa och bjuda på dig själv. Helt fantastiskt!
Du är ett föredöme för oss andra som vågar lämna ut dig själv.
Tack snälla du för det. Jag är övertygad om att det hjälper många som är i samma situation.
Din familj kan skatta sig lycklig att de fick just dig som mamma/fru :)
Varmaste kramen Till dig min vän
Viveka
Hei.
Dette synes jeg var spennende lesning. for i en alder av 35( i dag er jeg 38) fikk jeg diagnosen ADHD.Jeg har jo hele livet vært den som har vært rampen/den slemme.....men jeg var ikke det,bare urolig...den gang jeg var det nesten ingen som snakket om adhd..Men jeg har faktisk brukt min extra styrke riktig i jobb og hobbyer. Så jeg bruker å si at adhd er en styrke,extra krefter hvis man bruker det riktig...
Tror og mener man kan bruke styrken/diagnosen adhd til mange positive ting.Jeg er i dag medisinert og det gir meg energie til å dele opp og sortere ting jeg gjør i riktig rekkefølge og få ting strukturet..
Har i dag et topp liv medmedisin og adhd...:0)
Ønsker dere lykke til videre og det er fuldt mulig og leve et liv med adhd og være lykkelig:0)
Klæm Linda
Ja visst är det så. Jag har en ryggsäck jag med. Jag har en nära vän som har en son med ADHD och jag har fått följa henne i hennes glädje, i hennes vemod och hennes sorg. Inte sorg för sonens "svårigheter" men hennes rädsla för hur han kommer att bli bemött av omgivningen.
Hoppas innerligt att det kommer gå bra för ert lilla hjärta i livet.
Och visst är det så, att om många av oss skulle bli utredda, visst skulle det visa sej att vi hade nåt? ;) Bara att se sej omkring, vem i min närhet är helt "normal", vad nu normal är för nåt??
Tack för att du delade med dej Erika. Ha en skön kväll! Bamsekram. //T.
Underbara människa!!!:) Tack för att du delar med dig! Stor kram till dig och din underbara familj;) Med så mycket kärlek och humor som du sprider så klarar ni allt,känns det som! Ps.Jag tror nog egentligen att ingen här på jorden är "bokstavsfri";) Ha en underbar helg med de dina.Kram Ansi
kom till blogggen av en slump.Jag blir impad. Kram!
Tack för att du delar med dig. Vi är många som känner igen oss tror jag. Min yngsta son har diagnosen ADHD. Han fungerar tack vare medicin och en fantastisk skola.
Kram Yvonne
Hejsan!! Å,vad intressant det var att läsa detta!! tror att vi alla har någon liten bokstav om man skulle loda på djupet!! Hoppas det går bra för din son,jag har en dotter som är 15 och har en ADHD diagnos,hon har hamnat i alla de svårigheter man kan göra men nu håller det på att vända!! Ha en trevlig helg!!!,hälsningar Åsa.
Även här finns en ryggsäck,inte ADHD utan något annat och det har varit en kamp att få skolor att lyssna istället, att barnet i fråga skulle utsättas för grov mobbing mm utan hjälp men så gjorde vi ett andra skolbyte och plötsligt vände allt, nu går han första året på gymnasiet med målet att en dag kunna hjälpa andra barn med svårigheter, jag är impad över dig och det du gör vännen!
Kramis/LenaS
Hej, vill bara säga att det är så fint att läsa din blogg. Det är Starkt och varmt av dej att kunna dela med dej av allt som du gör. Önskar dej och din familj allt gott.
Kram
Annica
Hej! Är en trogen läsare, mest för att Du är just så personlig och verkar ha kommit över det där "vad ska folk säga". Å så otroligt spontan och ärlig. Jisses vad mycket det är som man inte vet om människor!!
Tycker Du är otroligt fascinerande och skrattar många ggr över Dina inlägg men inte idag...
Hugaligen vad det måste vara tufft för Dig att inte bara få livet att funka för Dig utan även för sonen.
Jag var på en föreläsning med en läkare (som för övrigt kommer till Borlänge 30 okt) som pratar om Forevers Arctic Sea, som är en omega-kapsel av hög kvalitet! Den skulle tydligen ha väldigt bra verkan just på personer med ADHD.
Vill Du ha mer info får Du gärna kontakta mig.
För övrigt, jag älskar Din blogg och jag tror jag talar för många när jag säger att Du verkar vara en människa med MÅNGA kvaliteter och Din familj är lyckligt lottad som har Dig!!
hej:) anna heter ja o hittade hit från..ankboet tror jag!
Det där kunde vara min adhd-son Ludde du beskriver. samma tillvägagångssätt, samma problematik. Men min son fick diagnosen precis innan förskoleklass tror jag, ganska tidigt ändån!
det där med bilder, var det bästa hjälpmedlet. vi tog kort o satte upp på rad så att han visste. Inte så att han är mindre intellient, utan att bilderna på nåt sätt ger en "garanti" att det kommer se ut så den dagen...inga överaskningar, aldrig överraskningar!
min son har fortfarande schema fast han nu går i trean, utan schema skulle vi inte klara oss.
Själv går jag på en adhdutredning, efter att klassats först som utbränd mm och sista testet var i går två veckor sen vet jag.
jag har själv numera listor, varje dag, med små rutor att kryssa i, från att jag vaknat till jag går o lägger mej.
min navigations-utrustning genom livet, även om jag är host host harkel...35 ( 27 i min värld:)
år gammal, så behöver jag listor.
rutiner rutiner allt samma samma. är det enda som funkar på min son. eye-q testade vi,men det var såna konflikter att få honom att äta dom och ingen större skillnad märktes tyvärr. ( dock vet jag att upp till 75 procent bliir bättre av sådant tillskott så jag gav ett ärligt försök i allafall...:)
nu käkar han concerta, men medicinen kan avlasta lite, men inte ta bort adhdn, möjligtvis minska med ca 30 procent kanske...
här hänger jag nog, om jag får vill säga?:)
ha en härlig freeedag!!
Hej finaste Erika
Vad skönt det är att läsa om en männsika som kan vara sig själv. Tack för det! Min dotter har också en diagnos..honhar lågt arbetsminne och har fått gå om en klass i skolan. För henne har det betytt oerhört muýcket att få en diagnos vilket också inneburit extra hjälp i skolan 4 dagar i veckan. Jag har med jättedåligt minne med att komma ihåg namn m.m. Det är en trygghet att få en diagnos anser jag..aandra anser annat. Om jag vore du skulle jag söka upp någon att prata med. Det är skönt att få vissa saker bekräftat..och du är du cilket fall och finaste Erika. Jag förstår nu mer varför du har svårt att få ihop allt. Ett barn med diagnos kräver oerhört mycket av oss som föräldrar och det är bra att du vågar prata om det.
Ta hand om dig
Kram Lotta
TACK söta du för att du berättar för oss!
Det är alltid hälsosamt att lära sig om olika saker och på det här sättet fick vi en liten inblick i hur det kan vara. Bra att få veta lite om tecknen och symptomen också! Förstår att ni har fått kämpa...
Visst har vi alla en egen ryggsäck... Trots att den kanske innehåller en hel del tråkigt och jobbigt så gäller det att fylla resten av ryggsäcken med goda fina minnen och erfarenheter :)
Gillar dig massor Erika, fast jag egentligen inte känner dig :)
kram, Ann-Christine
Hejsan först av alllt vill jag tacka dig för att du delar med dig av ditt liv på det sätt du gjort, du har målat upp en klar bild så det får mig som åkådare att förstå hur er vardag ser ut. Har själv tre barn och två av dom är väldigt aktiv men ändå inte samma som ni, för det går att få dom sitta stilla och koncentrear sig bara man hittar där dom är. Detta har varit ett problem på dagis men nu när en av dom har gått vidare till förskoleklass har det blivit bättre. Ett av våra sätt att hitta grabbarna är att jämföra det dom ska med till exempel data spel som dom älskar. För att ta ett exempel så trodde inte den älsta sonen att han skulle lära sig sig cykla på en tvåhjuling utan stöd hjul han prova det gick inte och han gav upp. Jag frågade då om man kommer till slutet av data spelet på ängån -Nej svara han man måste ju klara alla banor ditt och vissa banor måste man spela flera gånger för att klara. Jag sa då ja prisic så är det med cykel man måste prova flera gånger innan man kan och sen när man kan övar man och man kan du trixa på cykel:-) Han tittade på mig satte sig på cykel och han kunde cykla. Det som var hans hinder var att han inte själv trodde att han skulle kunna. Å det handlar igentligen bara om possitiv förstärkning och att man tar det dom ska göra till deras nivå och får dom intresserad. Ja det är så vi har löst våran vardag och min ena son har växt väldigt mycket i sitt självförtroende då han ser att han kan ju en massa saker. Sitter han sill på frukost men inte till lunch jag då är det frukost vi pratar om och berömer. Ha det så bra och tack för din berättelse KraM Jessica
oj skulle ha läst innan jag skickade iväg det men jag bjuder på min konstiga stavning:-)
Hej du otroliga vackra kvinna!
Tycker du är fantastisk som delar med dig av allt du går igenom...
Tror att många likasinnade får stor hjälp av att du öppnar dig så för oss alla!
För övrigt så är dina barn helt underbara...
En stor kram till dig och din fina familj! ♥
Hoppas vi ses!
ps. Har inga huvuden just nu...♥
Underbara du...tack att du delar med dig
kram Lara
Jaha här sitter jag med tårar i ögonen och är helt överväldigad av ditt mod att dela detta med oss alla! Va skönt att det verkar som att ni nu har fått en bra struktur på vardagen med er "lille" kille så att det fungerar bra nu. Men jag kan förstå att vägen dit har varit tuff. Jag hoppas att du hjälpt många med det du skrivit.
Ha en underbar helg.
Kram Dessie
Va härligt att du är så personlig och mänsklig! Vi har alla vårat bagage, men vi pratar nog inte tillräckligt om det. Va modig du är! En förebild. Superfin blogg du har dessutom!
Kram Johanna
Vad du är underbar! Och vilken tur William har som fick dig till mamma. Jätte modigt av dig att berätta, Erika!
Trevlig helg önskar jag dig och din familj!
/ C.
Hej hjärtat! Mitt inlägg försvann så jag provar en gång till, men det blir nog inte lika långt:) Jo, jag tycker det är toppenbra att ni har fått hjälp så tidigt!! Våran dotter har levt med dessa symptom i 11 år utan minsta förståelse eller hjälp från omgivning. Jag fattar det som att ni har gjort mkt själva, vilket verkar vara det bästa. Vi har också gjort precis rätt med henne fick vi höra nu, men fick lära oss själva. Problmet är bara att många klassiska sätt inte funkar på Destiny. Schema funkar inte, för hon klarar inte att gå från punkt till punkt utan måste kolla nästa och nästa osv. Förutom dessa problem har hon även haft astma och nattskräck. Vi sov inte en hel natt på 6 år. Jag var bara galen som trodde att det var onormalt! Astmadiagnsen fick hon när hon var 2, och efter det skylldes allt på detta. Hon hade kikhosta och spydde flera ggr om dan i 4 veckor tills jag blev galen och vägrade åka hem förrän dom agerade. På bvc blev vi till slut skickade till en psykolog som gav oss det fina rådet att sova i skift! Vi gav upp och försökte med rutiner och annat leva med dessa utbrott,sjukdagar varannan vecka, nätter som vi fick gå ut med barnet i 20 minusgrader för att hon skrek som besatt, och vi visste inte vad det var! Listan kan göras lång...Nu fick skolan iaf upp ögonen när hon gick i 4an, så vi påbörjade en utredning. Hon fick ADHD diagnos i tisdags, vilket vi redan hade listat ut för många år sen. Men vad händer nu?? Vi får kämpa med skolan eftersom testerna har visat att hon är normalbegåvad. Hon kan ju..Ja, men inte i samma tempo som sina kamrater. Vi står i kö till medicin åt henne eftersom läkaren och psykologen ansåg att i redan har gjort allt för henne. Ja..om det kan hjälpa henne så visst. Det är en kamp för henne varenda dag och varenda natt. Och det är en kamp för oss att inte kunna hjälpa henne! Vi gör allt vi kan för att få vardagen att funka och lever med ständigt dåligt samvete för att hennes systrar hamnar utanför. Hur orkar man?? Man bara gör det! Kan man älska nån mer än sitt eget kött och blod?? Jag är stålmamman som står ut med allt och finns jämt. Men jag gråter i smyg när ingen ser... Du är toppen, kämpa på!
KRAM Ninna
Hej du underbara kvinna.
Man får leta länge om man vill hitta en blogg som är lika varm, go, ärlig och underbar på alla sätt och vis.
Ha en toppenhelg. Kraaaam Pirre
Hej!!
Första gången jag kikar in hos Dig, och kunde inte slita mig....Intressant läsning och fin blogg!
Kram Malin
Erika, det är jättefint att du delar med dig för det är nog många som känner igen i din situation. Vi har en annan typ problem med vår son. Han förstår inte alltid vad vi säger för Cornelia har alltid tolkat vad vi tecknar till honom. Nu börjar vi försöka bestämt att det blir bara Dominic och vi som kommunicerar. Jag minns en gång för många år sedan, då jag gick till en sykurs och mötte en söt döv pojke som var trevlig och artig för han öppnade bildörren och jag steg av. Han frågade intressanta saker och när vi skildes åt, så berättade jag för syläraren och kurskamrater om pojken. De stelnade och sa jasså? Han har ADHD och är jobbig! Jag kände det var tråkigt att han blev stämplad. Nästa gång var det samma sak, han var lika artig och trevlig. Då sa de: Mm, kanske för han är ensam och har något att göra.
Då visste jag inte mycket om ADHD.
Min man´s halvsysters dotter har ockaå ADHD, samt epilepsi och lättutvecklingsstörd så det blir för mycket. De måste ha stenhårt program och lilltjejen får inte äta mer än 15 g kolhydrater för då blir hon hyperaktiv och extrem jobbig. Hon ser också mycket dåligt. Det är precis som de andra här skriver. Ni är en underbar familj. Stor kram på dig, Erika!
Hej Erika!
Tycker att det är jättebra av dig att skriva om detta. Förstår precis hur ni har det och det är inte lätt. Min son fick sin diagnos Autism när han var 4 och han har inte varit lätt alla gånger... själv så väntar jag på en utredning (med några bokstäver)... Ha en riktigt bra helg.
Kram Aydan
Erika...du är fantastisk..otroligt starkt av dig att skriva om detta..är övertygad att du hjälper massor utav av andra föräldrar som är i samma situation som ni..I love you! Kramen VIOLAB
Har inte öppnat aktiebolag...:) jag är fortfarande VIOLAN fniss...
Tänk vilken styrka både din historia samt alla kommentarer till detta inlägg ger. Även jag är mamma till två adhd barn;). En med diagnos som är 15 och en på 7 år som väntar på utredning( vi vet redan vilket svar som kommer). Även min man ska göra en utredning;). Som mamma i detta kaos av underbara människor blir det ofta en stor energi tömning. Jag dubbelkollar allt till alla, försöker underlätta för alla familjemedlemmar. Sköter läxor med barnen, går på alla möten, slås mot skolans oförstående. Sköter ekonomin både den privata och vårat företags.....massor av bollar i luften. Jag älskar min man för att han är en otroligt snäll människa och ´han försöker verkligen men ofta blir det kaos...
Alla har vi våra historier och jag vill bara skänka en tanke till oss alla starka kvinnor som alltid sättor oss själva i andrarum för att familjen ska må bra....../Pia
Goa Erika!
Vilken resa ni gjort och gör i er familj. Jag imponeras av ditt sätt att dela med dig av livets medgångar och motgångar.
Din blogg är inte enbart en inredningsblogg utan även ett forum för eftertanke, funderingar, insikter m.m.
Fortsätt med det. Du är en stark och modig kvinna.
Många varma kramar,
Cecilia
Hej gumman!!
Du är då en fantastisk kvinna!!! Du bjuder på dig själv såå och jag älskar det! Alltid roligt att läsa vad du skriver. Jag förstår mycket hur ni har det med W, då jag har en son som oxå har funktionshinder. Otroligt mycket man får planera och avstå, rutiner är A och O. Goare kille en min D har jag inte mött men visst är det ett annat liv man lever.
Om då du också har lite svårt med att komma ihåg m.m så förstår jag att det är än mycket mera jobb!
Men du ska veta att jag tycker du är en fantastiskt duktig människa, jag GILLAR dig skarpt;)
Bamse kram Susanne
Det blev verkligen ett långt inlägg ;) Gillar verkligen att titta in här och läsa det du skriver. Du delar verkligen med dig av allt. Tycker att det är väldigt modigt. Som lärare har jag ju mött åtskilliga barn med olika svårigheter, och jag tror att det kommer att gå jätte bra för sonen med sådana föräldrar som er som verkligen ser vad han behöver. Hoppas bara att skolan också gör det.
Ha en fortsatt bra helg!
kram Ullis
Hej, har inte varit hos dej sen du väntade nr 4.
Skönt att ni fått hjälp och att familjen och sonen funkar bättre. Och att du pratar om det jobbiga. Jag har en son som är sjuk men inte hittat nåt forum för det..rätt jobbigt.
Vilket vackert hem du fått till, det har verkligen hänt massor med dig och dig det senaste året!
Allt väl, hälsn. Marie
Hej på dig, härligt att du delar med dig av dina erfarenheter här på din blogg. Jag har 3 söner varav 1 med tourette och 1 troligtvis ADD(under utredning)och den tredje har också svårigheter liknande ADD men testerna får utvisa vad det är.
Förstår att du måste ha det mycket jobbigt stundvis men man lär sig att hantera siturationerna.
Kram Eva
Jag är livrädd just nu för i går bestämdes det att det skulle bli en utredning på lilla ja om jag har ad hd .... men men det kan ju kanske bara bli bra att få det klart för sig.Önskar nästan att det gjorts när jag var liten istället för nu (30år)...hade nog kanske fått en bättre skolgång då Och en bättre acceptans från jobb skolor myndigheter...MEN nu ska det bli gjort hellre på papper så jag vet, än att hamna i depressioner för att man inte orkar/kan vara i (enligt andra) vanliga situationer. LYCKA till med allt! kramiz Frida
(vet att jag skriver o sammanhängande och talspråk men det är också en del av mitt problem)
hej!igen...du om det inte skulle vara så, så är vi ju 2 som är "annorlunda" i alla fall!fast om man tänker efter skulle du vilja vara som alla andra? jag är nog hellre mig med eller utan bokstav som är utan för ramarna än en robot till samhället 7-16 som håller sig inom ramarna! ;)
KRAMIZ!!
Post a Comment