Monday, September 8, 2014

Im a strong women!

 

 

IMG_2178

Men nu har krafterna tagit slut…..

Jag är en stark person men vi har varit med om mycket de senaste 11 åren. Jag hade tänkt berätta om det men jag väljer att spara vissa delar inom familjen. Är det något jag lärt mig är det att folk kan ta vad som helst och använda det emot dig… Vissa hittar alltid en väg att smutskasta, tyvärr.
Jag kan se ett par som får sig en kick av att se mig rasa.“Den alltid så glade & energiska Erika var inte så bra ändå….”
Så jag tar det i stora drag bara.

För 4 år sedan sökte jag ett jobb där chefen för det nya jobbet ifrågasatte med stark ton om jag verkligen skulle jobba heltid med 4 små barn. 
Just då fattade jag inte varför man inte skulle kunna men idag förstår jag hans oro.
Fattigt med sömn i 11 år, i perioder nästintill obefintlig. William sov ytterst lite första 3 åren. Han sov ungefär 20 min under dagen (ett par ggr), somnade mellan 22-23 på kvällen för att sen vakna varannan timme & slutligen vakna för dagen kl 4 på morgonen. Mitt i detta jobbade jag full skiftgång (5-skift). Jag gick ofta på förmiddagsskiften med en timmes sömn och efter nätterna somnade jag runt 8 och vaknade 10:30. När William var 2,5 kom Nicodemus och han var sjuk jämt! En vecka gammal fick han lunginflammation och vi blev inlagda en vecka. Sen åkte vi in och ut under det första året…..
Det rullade på med Paloma och Noel och på 6 år hade vi 4 barn. Varje graviditet har varit otroligt tunga men jag ÄLSKAR min stora familj.

Vi hade flera blöjbarn samtidigt och med många barn kommer också många sjuktillfällen. Vi har varit otroligt drabbade under många år. Ett år tog den ena magsjukan över efter den andra i månader… Det var fruktansvärt. Jag har varit höggravid med magsjuka, influensa, u name it. Hostade av ett revben höggravid med Paloma.
Paloma och Noel ville inte ta bröstet så jag pumpade helt i 4 månader med båda för att ge dom bästa skyddet mot allergi. 3 ungar ensam hemma och fick lov att pumpa varje timme eftersom mjölk mängden var så dålig.

Vi har sällan barnvakt och barnen har varit med oss under alla våra renoveringar. Renovera, torka skit, laga mat, leka…….. Och samtidigt har vi varit extremt noga med mattider etc pga av att William krävt det sen start.
Min personlighet gör att jag vill vara igång hela tiden. Att bara vara gör mig stressad så både kropp & knopp är i farten hela tiden. Tankarna går på fullvarv non stop.
Jag går på adhd utredning så vi får se om det kan vara nån bokstav som ställer till det. (William går också på utredning)
Jag och M har inte haft “egentid” på 12 år, förutom den dagen vi åkte till Ikea i Västerås över dagen typ.

Vi jobbar båda heltid och det har varit många svängar med varsel på jobbet vilket har gjort att jag gått med ständig oro under en längre tid.
Jag älskar mitt jobb och eftersom jag har den personlighet jag har mår jag bäst om jag har mycket att göra hela tiden, även på jobbet.

*Det finns saker jag utelämnat här och som ingen annan än jag och mina närmaste har med att göra men som har påverkan*

*******************

Utbränd

För 2 år sedan började symptomen som jag så länge ignorerat.
Kraftiga yrselanfall där hela omgivningen snurrade och känselbortfall. De första proverna på vc togs men inget visades. 
Så fortsatte det och känselbortfallen blev allt värre. Ibland hade jag svårt att hålla i pennan på jobbet och det visade sig även i ben och armar. Kroppen blev stelare & stelare, trött och orkeslös. Jag hade svårt att koncentrera mig…
Jag trodde det kunde vara MS eller reumatiskt eftersom det ligger nära i familjen och ännu fler prover togs.
Sommaren kom och jag skulle börja motionera (gå) som jag gör varje vår men jag fick inte med mig kroppen(!). 
Vikten började öka och jag trodde det berodde på min medicin, vilket jag förstår idag att det inte gör. Jag har lagt på mig 20kg på kort tid. I vanliga fall brukar jag rasa i vikt när jag lägger om kosten men inget hände. Personer runt om ville få det till att jag började nå en ålder där man inte har samma förbränning som jag haft men jag känner min kropp och jag visste att någonting var fel. 
Tiden gick och jag kände mig tröttare och tröttare…svagare och svagare…. Fler prover togs.

I vintras somnade jag där jag satt och hade svårt att orka ta mig uppför trappen till sängen. Jag sov, sov & sov vilket jag aldrig gjort men blev inte piggare….bara sämre.
Min energi räckte till på jobbet men jag hade/har inget kvar till min familj. Enkla vardags  sysslor känns jobbiga. borsta tänderna på barnen ku vara en kamp mot mig själv. Armarna orkar knappt lyfta sig själva och benen bär inte.

Under de sista åren har jag inte ens haft orken att träffa mina vänner…. :(


I vanliga fall blir jag uppåt om jag dricker alkohol (understryker att jag sällan dricker) men nu blir det än värre efter ett glas.

Semestern var mer än efterlängtad i år och förhoppningen var att jag skulle vila upp mig och få energi till hösten, men så blev det inte. Istället blev det vändpunkten.
Jag brakade ihop totalt!
Läkarnas ord om att jag skulle vara utmattad, utbränd börjad få fäste. Det var dags att dra undan skygglapparna.

Jag är en stark, energisk tjej  med stor livsglädje och hade aldrig trott att detta skulle kunna hända MIG. Är fortfarande i processen att förstå. Kan inte riktigt säga orden högt utan att rysa av skam och förtvivlan.
Jag är en envis jävel men jag har kapitulerat. Kapitulerat till kraftlösheten.
Orkar inte staka mig igenom varenda dag längre.
Bara för att vara så förbannat duktig. Inte gentemot andra utan mot mig själv. Jag ställer höga krav på mig själv och kommer säkerligen i den här processen lära mig att se mig själv med mer förlåtelse.

I fredags var jag hos företagsläkaren och han sjukskrev mig året ut. Jag föll i tårar men efter 2 timmars samtal förstår jag att jag måste lyssna på vad han säger och ge mig tiden att bli frisk.

Jag har dagar, timmar som är bättre än andra. Jag är fortfarande Erika med det glada humöret för dig jag möter på gatan.
Att vara utmattad/utbränd betyder inte att man måste se handikappad ut eller ligga till sängs dagarna i ända.
Säger detta så slipper ni undra om ni ser mig handla på Ica eller vara i lekparken med mina barn. Utbrändhet syns inte och ingen ser hur jag kämpar med mig själv för att orka!

Jag vill inte ha ömkan. Jag kommer följa min KBT psykologs råd och uppgifter när det väl kommer och jobba så hårt jag kan för att komma tillbaka starkare och visare.
Jag tror inte på att gå hemma för länge. För min del skulle det göra mig ännu sämre så jag hoppas tiden ska räcka för mig så jag kan gå tillbaka till mitt jobb och skrattet vi har kollegor mellan. Orka träffa mina vänner & framför allt, orka vara mamma/maka, Erika!

Jag hoppas att sjukgymnasten ska kunna ge mig hjälpmedel att stärka min rygg så jag slipper smärtan i den och resten av kroppen.
Jag orkar inte gå power walks men det var viktigt att komma ut på en lätt promenad en halvtimme/dag så det ska jag ta tag i.
Alla ggr jag försökt att ta upp träningen med eller utan PT och förlorat mot min vilja genom att knappt orka lyfta kettlebellen. Fruktansvärt nedslående men idag förstår jag varför….

Jag börjar en ny period av mitt liv. Jag avslutar kampen mot mig själv och påbörjar läkningen.

Jag ska tillbaka!

PS: Jag vill inte få mig att framstå som duktig eller som idiot. Vill bara visa en del av varför jag mår som jag gör.
Att vi valt att skaffa många barn trots svårigheter är att vi tog oss igenom dom. Det är nu det  kommer ikapp.

18 comments:

Carina said...

Finaste Erika <3
Det kunde lika gärna handla om mig...den ständigt duktiga flickan som vill göra andra till lags etc...
Det är helt OK att må dåligt, det tog lång tid för mig att acceptera detta men nu gör jag det, fast jag saknar fortfarande den där Carina som orkade allt & lite till....
Jag är så glad att höra att du tagits på allvar, får KBT osv...jag hade inte samma "tur" sen har jag ju annat också som du vet att "slåss" emot, men det är en annan femma...
Du kommer komma tillbaka men låt det ta den tid det tar, för det går inte att jäkta fram utan det kommer ta sin tid (jag vet att det låter negativt men du förstår säkert vad jag menar).
Jag finns alltid här, om du vill prata, gråta, skrika, skratta...vad som helst, jag "bangar" inte.
Kramar i massor / Carina
kattarsel@live.se

Grodmamman said...

Ta hand om dig nu, Erika!
Min man gick in i väggen för ca 1,5 år sedan. Första veckorna orkade han gå en promenad varje dag, men låg sedan mest framför tv:n. Han var livrädd för att inte våga gå tillbaka till jobbet, så han gick ofta dit och sa "hej" och tog en kopp kaffe på sina promenader. Efter ca en månad började han jobba 25% och då på en annan tjänst än innan. Innan semestern var han uppe på 50%. I oktober förra året skulle han gå upp till 75%, men det slutade med en mindre katastrof och han gick ner till 50% igen. 1:e september i år började han jobba heltid igen och än så länge verkar det funka...
Den här tiden har varit tuff både för honom och för oss andra i familjen och samma person som innan blir han aldrig. Han kommer alltid få tänka sig för hur mycket han tar på sig och vara noga med återhämtning.
Låt det ta tid och var beredd på att det kan komma bakslag. För mig som inte varit där, har det många gånger varit svårt att förstå hur man ena dagen varit på topp för att nästa dag vara på botten igen. Glöm inte att prata med din man och barn. Det är jättejobbigt att hela tiden tolka hur den andre mår.
Tänker på dig och hoppas att du snart mår bättre!
Kramar

Nellie said...

Lycka till! Skickar många kramar till dig! TIPS! Om det känns trögt att gå en "runda" så lista ut ngt ställe i din närhet att gå till. Ett roligt, vackert eller intressant ställe. Gärna där du finner vila och ro i själen, men inte nödvändigt. Det är inte målet det är resan... :)

Ewa said...

Modigt och starkt av Dej att dela med dej av detta.
Skickar en stoooor varm kram och hoppas att DU nu är den viktigaste personen i DITT LIV <3
Ta hand om dej <3

Ewa

House of Daisy said...

Hej Erika
Tack för att du delar med dig och tack för att du är stark och ärlig. Jag har själv gått igenom en utmattningsdepression (vissa dagar är jag mitt i det igen) och som en följd av den fick jag fibromyalgi. I början ville jag också "komma tillbaka", men nu vill jag inte tillbaka till det liv jag levde då, jag vill framåt och leva mitt liv på mina villkor.

Jag har märkt, precis som du skriver, att inte alla har den inre styrkan att stå bredvid när det blåser.
Jag fick också höra kommentarer som att "men du ser ju inte trött ut", man kände att man måste ta på sig ett lidande ansikte innan man gick ut. Ingen ser hur du ser ut på insidan, bara du!
All kraft och kärlek till dig
Kram

Hanna Pettersson said...

Älskade vän jag förstår mer än jag vill förstå, usch dessa kroppar varför ska dom bråka och sätta käppar i livets hjul. Skit i alla andra ta dagen som den kommer vill du mer en dag gör mer en dag lika som om du behöver mer återhämtning låt dig eller rättare sagt tillåt dig ta det, lyssna på din kropp och hjärna inte på dom runt omkring det är endast DU som känner hur du mår ingen annan.
Tänkte på en till grej; det här med motion vet ju att du vill röra på dig har ni ingen motionscykel elr hemmagym? Själv kör jag crosstreiner i den mån jag klara av skönt att få bli av med lite frustration ;)
Stor kram till dig och önskar dig all lycka i din återhämtning... Har du lite extra ork och lust någon dag så skulle det vara jättetrevligt att ses var ju ett tag sen sist ;) // Hanna

LyckligaPraliner said...

Oj oj vad du har kämpat.. och ni tillsammans. Jag har också varit sjukskriven för utbrändhet med allt vad det innebär och fått barn som varit sjuka och utan sömn i flera år..

Ta hand om dig och låt tiden läka din kropp..

Kram Ann-Louise

Pia said...

Skickar bara en stor stor kram, med hopp om att du ska komma tillbaka starkare än någonsin. Puss

Lindblomman said...

Ta hand om dej <3

Kram Lena

Anonymous said...

Ditt inlägg berör. Mycket. Beundrar dig för ditt mod och din styrka att dela med dig av detta svåra.

Som människor är vi nog skörare än vi tror tänker jag ibland. Även när vi känner oss på topp och kör på med våra jobb, utbildningaar, ja våra liv, som om vi vore osårbara. Jag är inget undantag. Har fått mig en tankeställare själv nyligen men inte alls med den magnituden din bloggpost beskriver.

Önskar dig massor med krya på och god bättring.

Wiilow [Foto Tankar Känslor] said...

Skickar styrka till dig!
Klart du klarar detta! Försök tänka positivt och glöm inte att du är BRA!

Anette said...

En stor kram till dig finaste Erika, jag saknar dig så in i h-vete. Du kommer tillbaka, det vet jag, låt det ta den tid det tar för dig att läka ihop. Jag väntar tålmodigt och ser fram emot mycket tok och glada skratt ihop med dig igen.
Ta hand om dig,
/ Anette

Anonymous said...

Ville bara lämna ett avtryck hos dig ! Har följt dig på bloggen i många år men nu har jag börjat följa på insta och det blir glesare mellan varven på bloggen... Suttit och läst dina rader nu tårarna bara rinner ... Jag tänker inte dra min historia här men jag förstår din situation sååå väl och på nått konstigt vis så hjälper det att läsa om dig och inse att man inte är själv ! Jag önskar dig all lycka och medgång i din resa tillbaka och tack för att du är så stark och delar med dig . Du är absolut inte ensam .... Många kramar fina du / Linda NOrdin

Hanna said...

Stor kram till dig.
Har inte skrivit något om detta på min blogg, hållit det för mig själv och de närmsta, men vad jag känner igen mig. Har också fyra barn plus att vi haft fosterbarn med ADHD och autism boende hos oss i tre år och så jobbar jag som lärare. Förstod inte då att det kunde bli för mycket. Men idag är det så uppenbart.
Ha en bra helg
Ta hand om dig
Hanna

Anonymous said...

Hallå.Du är varken duktig eller idiot.Du är nog som oss andra.Dessutom tror jag inte att ditt beteende har att göra med att du vill göra andra "till lags".Du ställer nog väldigt höga krav på dig själv.Men "lite" egentid verkar ni väl haft i alla fall ;).?Hoppas du mår bättre framöver Erika.Krya på dig nu.Hälsa till Marcus också.Dessutom:Välkommen tillbaka!

MVH:Micke och Carina från Bäsna

Vintagepia said...

Jeeses Erika...e ikkje rart at du gikk på en durabelig smell med det tempoet du har hatt samt lite søvn over lang tid og for meg høres det ut som du har fått ME (Multippel Encefalitt) alltså kronisk utmattethet som kan gi mange helt sinnsyke symptomer...min samboer har muligens ME (ikke diagnostisert men symptomene har vært hinsides sinnsyke (starta for snart 3 år siden) med lys og lydømfintlighet,svimmelhet,gått på dører,"skrelling/braking" i hodet samt masse mer...han har blitt bedre men tåle ikkje stress værken fysisk eller sykisk...no har han slitt med hovne lymfekjertler og svelgeproblema samt at han reagere på mel,melk,sumker og egg...vi tror sjøl det e IBS (Irritabel tarm-symdrom) og total utmattetheit en periode (oppstressa av meg med bl.a drivhusbygging :/) Han har heldigvis fått innvilga uføre for et års tid siden men da pga sosial angst...hans mamma er paykisk syk (manisk depressiv) og han vokste opp med ho uten å få hjelp fra han var 5 til han var 17 år...ho holder nå sykdommen i sjakk med medisiner) og han har mest sannsynlig pådratt seg ME nå pga det og stress i forbindelse med at eg fikk FM (Fibromyalgi) og har vært ganske syk i perioder :/ Mi mamma har FM (ho kaller det bare for fibrositt for det var det det hette i gamle dager) og mi mormor hadde det sikkert også men ho kallte det bare for gikt, så fibro (senere forskning viser at fibro er bløtvevsrevmatisme) er nok arvelig...det samme mener mange at psykiske lidelser også er. Er redd for at mi eldste datter på 30 kan få fibro for ho har det enormt tøfft for tida :/
Syns du e tøff som skriver om dette og setter ord på det...for andre menneska som ikkje veit kan det være greit å "vite" selv om de ikkje har noe med det...det vises jo ikkje på "utsida" verken utbrenthet eller ME eller FM for den del som f,eks en brukket fot eller arm.
Er glad på dine vegne at legen din forsto og sykemeldte deg ut året...minst !! No skal du KUN tenke på deg sjøll og ta ett skritt om gangen !! Syns du har evig nok med det du har hjemme og du må regne med at det tar tid å "komme tilbake"...ikkje for å skremme deg...men presse du deg for mye blir det bare enda værre så IKKJE forhast deg...been there...done that...i dag e eg 53 år og i august for 4 år siden fikk eg innvilga uføre og eg kan love deg at det var en lettelse å få slippe det evige jaget og de økte smertan...no e FM'n til å leve med og eg kan ha noenlunde gode dager til eg blir gammel og grå :o)) E ingen som takke værken deg eller meg om vi går til vi stupe så tænk på dæ eg har skrevet her tell deg :o)) Tænke masse på deg fine Erika <3 Klæm fra dæ likkje rø'e huse' i skogen <3

Elisabeth said...

Jag är & har också varit den duktig flickan i många, år. Tyvärr har jag misslyckats med att få fler barn. Lycka för dig..

Att vara sjuk är ok, bra att du har stannat upp och som du skriver:

"Jag börjar en ny period av mitt liv. Jag avslutar kampen mot mig själv och påbörjar läkningen."

Du är inte ensam, jag läser din historia och känner det där är ju JAG.

också sjukskriven..

jag läser vidare om dig, om det är ok ?

Trevlig helg..

vitthusmedrosaknutar.blogspot.se said...

Var rädd om dig och ta en dag i taget.

Kram Susanne