Kan du se dig själv i spegeln och veta att du aldrig gjort någon illa? Tror inte många av oss kan…
När jag var ung blev jag mobbad. Mobbad av mina skid “kamrater”.
För er nya läsare åkte jag utför från det jag var 6 tom 17½ år. Min skidåkning gick bra. Vann USM och hade A kontrakt hos Rossignol. Dvs att dom sponsrade med all utrustning. Skidhögskolan var 5min ifrån att hämta mig till ytterligare ett läger i Norge då jag abrupt bestämde mig för att lägga av. Men av andra anledningar än det jag tar upp idag!
Vintertid var det träning i backen 3ggr/veckan. Styrketräning och tävling varje helg. Andra årstiderna var det barmark och läger som gällde, både på Svensk och Norsk mark.
Som ni förstår tillbringade man mycket tid med sina skidkamrater. Vilket kunde vara både ledsamt och plågsamt för min del. Jag var väldigt blyg och hade inte utseendet på min sida vilket dom snabbt vände till sin fördel…
Vi skulle alla turas om att samåka i liften men det var synbart att ingen ville åka med mig. Inte roligt för en osäker liten tjej (!) Det fanns en tjej som jag hade som var ett år yngre än mig vilket säkerligen var min räddning. Men! Det var inte en av tjejerna i min grupp….. Allt tissel och tassel, fnittrande bakom min rygg och den isiga utfrysningen fick sin topp på ett läger uppe i Sälen.
Alla tjejerna gick alltid till affären eller var på andra roliga upptåg men aldrig att dom frågade om jag ville med. Eller ja… Det fanns även där en tjej som försökte vara snäll mot mig men det kan inte ha varit lätt för henne. Hon ville inte se mig vara utanför men samtidigt var dom en sammansvetsad grupp där hon stod ensam om att bry sig om lilla mig. Så ni förstår hennes dilemma…Jag är henne evigt tacksam.
Denna dag började med att dom gjorde narr av mina svar på deras lumpna frågor. Allt var en konspiration för att få mig på fall så fnisset över mig kunde skvala.
Alla hade duschat och det var min tur. När jag var klar började det! Några tjejer kom in i badrummet där jag stod framför spegeln och kammade mitt hår. Böjde sig framför mig och började tala om för mig hur illa mitt hår såg ut.
Jag kände redan där att tårarna ville fram. Kände mig kränkt, sårad och väldigt ensam. När jag kom ut ur badrummet samlade dom sig alla runt mig och började sniffa på/runt mig. Kommentarerna haglade….
Men! Vad är det som luktar så illa? -fortsatt av sniffande runt och på mig
Det är ju du som luktar! Hur kan du lukta så illa när du precis har duschat?? Det luktar skit! Och så där höll det på.
Nedvärderingen hade nu nått sin topp och jag började gråta. Mitt bland dom allihop stod jag nu med tårarna rullandes ner för mina kinder. Nu ville jag bara hem(!) Jag ringde mamma och pappa och bad gråtandes om att få komma hem. En stund senare satt jag i en bil hemåt..
Tränaren hade haft ett samtal med tjejerna och inga grövre incidenter uppdagades.
Men såren i min själ………. Dom satt djupt. Jag klev inte ur denna upplevelse starkare. Utan denna upplevelse formade58888888886+
mig till den jag var under en lång tid.
Jag tycker det är viktigt att vi pratar om mobbing med våra barn. Och gärna från tidig ålder. Lära dom att människan dom retar har känslor.
-
Att det är fel att vara taskig mot andra.
-
Att det är rätt att stå emot andra som retas.
-
Att dom alltid kan berätta hemma om någon varit taskig emot dom eller sagt något för dom kränkande.Det är inte andra runt som kan avgöra vad som är sårande/kränkande. Det handlar om vad personen i fråga känner i sitt hjärta.
-
Att få det mobbade barnet att förstå att det inte är deras fel. För hur man än ser ut, pratar eller för sig har ingen annan rätt att sätta sig över någon annan!
Var uppmärksam på hur era barn mår. Och en liten känsla för dig, kan vara en stor för våra barn.
I många år inväntade jag ett tillfälle att få slå tillbaka. Men med åldern kommer visdomen. Jag tror på att vad man ger är vad man får.
Men försök ta det ur era egna barn. I vissa fall kan det ödelägga en annans liv.
Ta hand om varandra och ge varandra en kram!
Tillägg: Ser att många menar att det kunde ha med avundsjuka pga av min åkning att göra men personerna ifråga var själva duktiga åkare..
